Run Lucifer

Det var som om jag helt plötsligt såg min kropp, från insidan och ut.
Jag kunde se hur stress, ledsamhet och årens gånga svårigheter präglat den, ärrat den.
Den tunna hinna som hindrar en från att falla tillbaka i gamla ovanor är så himla tunn.
Och utan att jag hinner reagera så är jag där igen. Huvudet är en centrifug, jag kan inte
sova, inte fokusera och inte sitta still. Och jag helt utmattad.
Det tog en vecka efter att vi kom tillbaka till storstaden. Efter en dags jobb och en dag
i skolan så kändes det som om jag krashade. BAM.
Jag sitter mitt emot Pontus och säger högt: jag kan inte andas. Bröstkorgen känns som om
den klyvs inåt och hjärtat pumpar som om jag sprang i uppförsbacke.
Men nu ser jag kroppen, jag ser dig. Jag ser mig. Flera flera tusen har jag lagt på tatueringar
vars uppgift ju är att tvinga mig att se. Minnas. Så att jag aldrig ska tappa bort mig själv, så
att min lättförledda hjärna ska komma ihåg att detta är jag. All den där andra skiten som
lägger sig i hör inte hemma här. Det är inte jag.

Mellan oss finns iallafall lyckan. Jag kan nästan ta på den. Vi har blivit äldre, lugnare
och tryggare. Tillsammans har vi byggt något som är väldigt fint. Som jag värderar så
otroligt högt. Och som får oss båda att må bra och växa. Jag återvänder dit, hämtar
ork och lugn där. Nu är det bara tre veckor kvar tills vi flyttar och det nya livet börjar. 

Youth

Det är kvällarna som gör det. När solen går ner och dimmorna rullar in. När älvorna dansar på ängarna och havet ligger spegelblankt. Det är kvällarna som gör sommaren.
Nu har molnen dragit sig undan och gett plats åt solen och sommarvärme. I hettan är jag rastlös och solens strålar är obarmhärtiga mot mitt skinn. Det är i skyddande skugga där ljumma vindar leker som jag verkligen känner sommaren. Luften har samma temperatur som jag och det kyliga gräset kittlar mellan tårna. När solen så sakta går ner och daggen gör att hela skogen börjar dofta. Och kvällen är varm. Det är då jag känner sommaren.

Dagarna går. Just nu är allting så oförskämt bra. Det är inte utan att vi båda väntar på att allt ska rasa samman igen. Men det är så skönt att om än bara för ett tag få känna lugn och absolut trygghet. Vi arbetar båda två, pratar om höstkvällar på Idyllen, hamnar i en vardagslunk där vi båda bara känner ro. Och med ro kommer plats för andra känslor. Det finns plats för kärlek, för skratt, för långa telefonsamtal och pirr i solar plexus. Vilken ynnest att få leva detta liv. Jag önskar så att jag tidigare kunnat känna så, kunnat tala om för mitt yngre jag att denna känsla faktiskt till slut kommer infinna sig. Men jag känner mig samtidigt så väldigt ödmjuk då jag inser att det finns många människor på jorden som kanske aldrig får känna denna känslan; vilken ynnest att få leva detta liv. 

Green, green rocky road

Ja vart ska jag börja?

Jag har skummat igenom flera år av anteckningar här på bloggen min. När jag nu sitter här, och vet det jag vet inför framtiden kan jag bara skratta. Högt och ohämmat. 

NU HÄNDER DET. VI SKA FLYTTA TILL ETT HIMLA TORP. 

Ja sug på den karamellen en stund! Själv är det fullständigt omöjligt för mig att förstå att det är
sant. Helt plötsligt stod vi i en liten glasveranda med knakiga trägolv. Idyllen 1. Det är vår nya adress. Det är precis som kvantfysik och mikrobiologi, svarta hål och att universum är oändligt och fortfarande växer. OBEGRIPLIGT. Men i oktober så blir det verklighet. Haha!!

Jag känner mig så tacksam över livet just nu, jag får gåshud när jag tänker på det!
Tacksam över att jag kämpat med mitt mående och nu efter många år och månader kan vara här. Där jag känner mig så trygg, lycklig, lugn och fin. Det är fint att vara jag! Tacksam över att du och jag har kämpat med vårat förhållande och skapat det här. Här där vi litar på varandra, älskar varandra, gör varandra lycklig och utvecklas till bättre personer tillsammans. Jag vet att det låter som en chickflick- roman men det är faktiskt alldeles himla sant. Tacksam över min familj och hur mycket kärlek som finns bland oss. Tacksam över allt jag lärt mig och kan. Tacksam över min lott i livet. 

Ja kom an nu sommaren för jag har aldrig varit mer redo. 

Walking in the sun

Att på några månader ha förflyttat hela sin person från ett kallt och otryggt ställe och sedan landa i det här! Alltså livet! Känner mig nästan hög på livet om dagarna. De känslor jag känner nu är rakt igenom glada och positiva. Tankar som förr provocerade mig in i dåligt mående kan jag nu vända och bara ta avstånd ifrån. Jag känner mig lugn, trygg och lycklig.
I mig själv. För mig själv. Till mig själv.
TACK mig själv för att jag tog tag i alla jobbiga känslor och mötte dem öga mot öga. Kände djupet och sanningen i ångestkänslorna och gick därifrån med en erfarenhet om mig själv. Jag har mött mina rädslor och svagheter. Jag har nu insett att jag är onårbar för strukturer, ångesttankar, jämförelse. Jag är jag och jag är onårbar.

Nu vinkar vi snart adjö till ett sommarhett Göteborg och sätter siktet upp mot kusten. Där väntar sommarlov vid havet, bland armhålehöga rabarber och svala bad. Vi väntar på det. Att få vara fria. Sommaren i staden är på något sätt alltid lite konstlad, tillgjord och falsk. Ingen vill ju egentligen trängas i en park bland hundkiss och fulla ungdomar under sommarens sköna dagar..? Eller?
Jag har iallafall ganska svårt att förstå att en kan vilja det.

Staden har gett mig sena ljusa nätter, jag har sett solen gå ner och upp igen utan att sova, åkt spårvagn med eftermiddagssol som strålar genom kranarna i frihamnen, jag har har gråtit och jag har skrattat. Jag har skrattat i lägenheter, på uteserveringar, på fest, på vingliga promenader hem genom stan, på balkonger, i parker, på svartfest, på krogen, på fina restauranger, på festivaler och på Liseberg. Jag har arbetat och följt vardagslunken, känt igen trötta människor på spårvagnen. Jag har varit på museum och äventyrspark, på event och demonstrationer. Ibland har jag druckit alldeles för mycket och periodvis inget alls. Jag har mått dåligt och jag har mått bra. Jag har fått nya fantastiska vänner medan vissa har fallit i glömska. Jag har känt mig som den snyggaste människan på  jorden och skämts så av fulhet så att jag bara vill försvinna. Jag har stått och andats in lukter i snö och regn, sol och vind. I den här staden har jag levt och vuxit. Jag har verkligen levt till det yttersta och idag känner jag mig så otroligt tacksam för den här resan. För nu känns det som om något nytt tar vid. 

Fare the well

Igår så föll vi bara ihop. Känslorna fick inte plats i kroppen och slog
sig ut på de mest opassande sätt. Jag låg på rygg på fårskinnsfällen och
bara grät. Högt. Känslorna bara föll i dominoeffekt. Mycket på grund
av torsdagens samtal med psykologen tror jag. Medan jag låg där på
fällen så slogs jag av att all panikångest bara är ett sätt att gömma sig.
Jag låg där och försökte för första gången på länge gråta ärligt.
Varför är jag ledsen? Vad är jag rädd för?

Det här är vad jag fann:
Rädsla inför att vara: oälskad, inte sedd för vem jag är och att vara ensam/övergiven.
Övergivenheten hör också ihop med mitt jag, att bli lämnad eller inte sedd för vem en är,
är att bli förnekad sin personlighet och min rätt att vara den jag är. Att helt enkelt inte duga.
Och att den jag är inte kan bli älskad. På grund av att jag inte duger?

Ja.
Detta är vad som gömmer sig i garderoben kan en säga.
Sedan följde det timmar av värderande från min sida där jag dömde ut mig
själv totalt på grund av att jag har så patetiska rädslor. Men vad tusan gör det?
Det är ju mina känslor som ska börja ta plats och vara viktiga i mitt liv.
Detta är vad som driver mig. Jag har ofta sagt att min största rädsla är att
jag inte ska få utvecklas/vara/se ut som vem jag är.  Det är ju egentligen en
sammanfattning av sammanbrottet men jag har aldrig kunna kristallisera de
där känslorna. Jag har aldrig haft stoltheten nog att möta dem.
Nu har jag gjort det.

Regnet faller idag och vinden sliter i de nyutslagna bladen.
Det känns skönt. Regnet sköljer bort vinterns salt och vårens damm.
Nu breds plats för försommar. Jag följer tätt därefter. 

Roadrunning

Nu är jag långledig. Har legat utslagen på sängen i flera timmar.
Idag gjorde vi tenta ett av två denna termin. Nu när det är över är
känslan av att ha tagit ett steg ut i sommaren så närvarande.
Det skulle kunna vara sommarlov nu på direkten! Men icke..

Utanför sjunger fåglarna. Under våra fönster är det stora buskar
planterade tätt ihop. Däri har vi en hel orkester som spelar
från tidig morgon ända in i den ljusblå skymningen. Jag vill
aldrig att den här tiden ska ta slut. Att få känna energi och
ork i kroppen, att ligga och läsa utan lampa långt in i kvällen,
ta promenader sent i kvällsljuset. Ja ni fattar ju.
Det finns ju som sagt en längtan här...

Har de senaste dagarna varit något såpass rastlös. Jag tror det berott på tentan.
Men jag vet inte. Iallafall har jag spenderat vettlöst med tid med att vandra
omkring i stan, i affärer. Men jag köper ingenting...
Alltså. Jag kan tyvärr inte själv komma på varför? Det som finns i affärerna
är helt enkelt inte alls det jag vill ha. Då har jag gått på second hand istället.
Dock inte köpt något speciellt där heller. Jag misstänker att denna längtan
håller på att växa till ett odjur som snart tar över mig. Men snart kommer sommaren
och förhoppningsvis goda tider och gör mig frisk. Förresten bokade jag en ny
tatueringstid, så något har jag verkligen spenderat pengar på.
Imorgon ska jag till min samtalsterapeut. Det är väl tur det. 

Ways of growing

Solen skiner med försommarens starka känslor. Jag vandrar kullerstensgator och känner svetten på ryggen. Insuper varendra centimeter i den här staden som gömmer sig i stadsromantiken. Ensam på café Zenit's uteservering och pluggar inför tentan. Framför mig en park med körsbärsträd i blom.
Trots allt det. Trots denna mångfald av miljöer och människor. Så känner mig instängd.

Häromdagen fick jag otroligt plötsliga känslor av att jag blivit så otroligt slapp. Men snabbt därefter kunde jag rätta mig. Sen jag slutade arbeta har jag kunnat vara fullt fokuserad på skolan, jag träffar fortfarande lika mycket människor. Skillnaden är att jag nu bara gör saker som jag vill och känner för att göra. Istället för att ständigt känna en stress över vad som ska ske härnäst. Nu kan jag befinna mig i nuet. Och fy tusan vad bra jag sover bra, spenderar tid på yogamattan nästan varje dag, slappnar av på spikmattan innan läggdags. Idag ska jag ta en promenad i våren. Nästan alla löv har slagit ut nu.
Staden och ljuset skiftar. Nu vill jag leta ljusskiftningar någon annan stans. Dit där jag längtar och hör hemma. Så snälla alla husägare vid kusten, ta er samman och ge oss ett himla torp. 

In the labyrinth

Idag är det en riktigt dålig dag. Jag har missat i min planering, missförstått och kommit försent.
Dessa tre saker är någonting jag djupt föraktar, främst hos mig själv, men även hos andra.
Att vara den som inte har koll. Som orsakar andra besvär och inte kan ta vara på mig själv.
Ja, det är uppenbart vad det är som ligger bakom. Att klara sig själv. Vara en duktig flicka.

Låt denna dagen visa tydligt istället att jag inte är perfekt. Jag har också tillkortakommanden och det
är ingenting jag kan göra för att utesluta precis varje felmarginal för att vara andra till lags. Ibland blir det inte bra! Det får jag be om ursäkt för och vara den mänskliga faktorn. Nästa gång händer det någon annan. Varför är detta så svårt att acceptera? Varför låter jag inte mig själv bara vara den jag är, välkomna alla mina sidor som definierar mig till något fint? Kan jag få lov att kalla mig själv så?

Jag samlade ihop alla delarna på yogamattan och lade mig ner och andades mig hel. Alla dessa sidor gör mig till mig. Mina stela leder, pms, förrvirring, kontrollbehov. Hej på er. Läskiga ni.
Välkomna hem till mig. Nu ska jag försöka hitta en plats åt er härinne istället för att försöka gräva ner er i trädgården.

One day a be a little old lady

Drömmen den är levande men ändå död.
Tankarna nu är ombytliga men längtan är den samma.
Vi håller i varandras händer väldigt mycket nu.
För att känna tryggheten och för att bli påmind om att inte
tappa taget om livet.

Våren har kommit till staden. Hjärtat är uppdelat
i en otrolig dragning ut till landets öppna vidder och
dels i stadsromantiken i en skumpig spårvagn med
en låg stark vårsol genom rutan.
Våra sinnesstämningar lider helt plötsligt av schizofreni
som pendlar mellanstorstadskänsla och ensamheten på landet.
Vi letar engagerat men det är som om att vår längtan inte når ut.

Jaja lilla anteckningsbok. Mycket har hunnit hända sen vi lärde känna varandra för många år sedan. Hur jag lärde känna mig själv genom dina trofasta tjänster. Tack för det! Nu har livet återigen tagit några stora kliv med mig. Och denna gången handlar allt om mig och mitt välmående! Det kan låta präktigt men nu övertalar jag mig själv för glatta livet att jag är värd det. Bort med ansvarstagande och prestationsångest. Bort med ekonomiska tvångstankar och kontrollbehov.
Jag beder er vänligast adjö.
Från och med nu tänker jag helhjärtat försöka leva och njuta av nuet. Tillåta mig det. Känna friheten och lättheten i det. Tack för att ni tillåter att jag fortsätter mot våren och sommaren utan er.
Det ska nog gå bra ändå. 

The Forest

Jag har vaknat.
Och när jag vaknade kände jag mig helt tom. Mitt hårt bankande hjärta påminner
mig om att jag på många sätt känner mig just alldeles explosionsartat full.
Inte full som i berusad, utan med stressbomull i hela kroppen som trycker
hårt mot bröstbenet och adamsäpplet. Jag har svårt att svälja och försöker att
våg-andas såsom yogan säger, hitta balansen mellan andetagen. Balansen?

Idag ringde jag otroligt läskiga telefonsamtal och kom inte ihåg mitt
telefonnummer när robotrösten så vänligt bad mig lämna det efter pipet.
Det gick tydligen bra ändå. Om några veckor ska jag på utvärderingssamtal
om hur jag mår och vad jag ska göra av mig själv. Det här är ett otroligt
stort steg för mig, känslan är nästan högtidlig.
Sedan skickade jag iväg ett alldeles otroligt ärligt men ursäktande mejl
och sa upp mig från mitt jobb. Mejl var inte riktigt min plan, men på
grund av olika omständigheter fick det bli så.

I veckan ska jag klippa mitt hår och gå på spelning.

I helgen har jag även skrivit till en rektor på en skola. Om praktik
och framtid. I skogarna vid vattnet.

Förut skrev vi en lång lista på grönsaker vi vill så. Ifall hus blir aktuellt.
Som vi verkligen hoppas.
Jag hade flera favoriter; Hilari (purjolök), costata romanesco (zucchini)
(låter som någon 1800-tals författare från Italien), Lady Godiva (pumpa)
och Tom Thumb (popcorn-majs). Om jag måste välja några.

Ja i helgen la mig på golvet med hårt bankande hjärta och kände att jag inte orkade mer.
Orkade inte mer ansvar, inte i mitt jobb eller över vår ekonomiska situation.
Från och med nu lämnar jag den arbetsplatsen ledig. Förhoppningsvis behöver ingen
anställas och istället kan vi ägna dagarna åt saker som vi gillar.
Jag vill ta ansvar över mig själv. Det lovade jag mig själv för flera månader sedan
men har inte riktigt lyckats lista ut varför. Nu förstår jag. Istället för att utbryta
i kaos tog jag det lugnt. Det var så fint! Jag kände mig stolt över mig själv!
Jag känner mig stolt över mig själv. Heja!!