Vanmakten att inte kunna göra någon större skillnad är det värsta jag vet. Det kryper i hela kroppen när jag ser min farmor & farfar. Farmor som har problem med höften och snart inte kan gå själv.
Jag som snart är 17 och tycker livet rinner iväg alldeles för fort och vet att det finns absolut ingenting man kan göra för att stoppa det.
När man fyller 70 och ska åka till Kambodja i tre veckor för att ta vara på tiden. Vad känner man då?
När farfar's bror är så beroende av alkohol att han inte kan ta vara på sig själv längre. När man inte vet hur länge till han ska leva, vad tänker man då?
Dödsångest & Livsångest.
Man kanske borde göra något av sitt liv istället för att sitta här och tycka synd om sig själv?
Man kanske borde försöka hjälpa andra människor och ändra världen till det bättre, lite i taget?
Jag ska göra något som jag kan vara stolt över när jag är 70, halvdöv och gråhårig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar