Idag är en dag som känns tom. Jag kan sitta i ett klassrum fullt med människor, ljud och utseenden. Ändå känner jag mig helt ensam. Enda människan kvar på jorden.
Jag förlorar dig också. Det är som att sitta på en bänk, som blir längre och längre.
Först är du alldeles nära, och jag kan känna din lukt om jag bara vill.
Sen blir bänken automatiskt längre och du flyttas längre och längre bort.
Vi kan fortfarande prata, men inte enskilt för jag måste skrika för att du ska höra.
Så man får passa sig för vad man säger, så att andra runtomkring inte hör.
Jag fryser varje sekund när jag inte är med dig.
Men det tror jag inte du förstår..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar