Marken snurrar och jag vet inte om jag går framåt eller bakåt. Kan man vara så osäker att man inte vet vilket håll man går åt? Att man liksom är så osäker att hela hjärnan blir infekterad och inte vet vad den håller på med längre?
Det skulle isåfall vara den enda förklaring.
Jag behöver små ytor så att jag kan se alla hörnen. Jag trycker mig mot väggarna för att vara nära något stadigt.
Och jag älskar ju dig, jag gör ju det. Det här jävla velet är ju mitt mitt och mitt fel.
Jag ska våga, jag ska det.
Men orkar du vänta?
That's the price we pay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar