Det känns, bra att någon som man respekterat jävligt högt och som man sett som en väldigt bra kompis vill få en att framstå som en egocentrisk fjortis.
Det känns.
Och om detta blir det sista kapitlet i våran bok vet jag inte, men jag vet att jag inte kommer komma krypande iallafall. Jag orkar inte försöka laga något som du vill ska gå sönder.
Det gör jag bara inte, så jag lovar att jag inte ska försöka igen.
Och det är sommar ute, och mitt hjärta ligger stadigt på sin plats och saknar dig.
Tankarna om sommaren är ganska höga, det skulle nog kunna ses som förhoppningar.
Jag har en känsla som säger att sommaren kommer bli tvättäkta bra, och varför känns det som om det är helt rätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar