När man gått i en uppförs backe, år ut och år in, så blir man så överraskad när vägen plötsligt planar ut. Och när den sluttar lite lätt nerför, så blir jag rädd, och tänker att det här händer inte mig.
Jag ser på dina leenden, jag lyssnar på dina skratt. Du bär mig, vet du det?
Och ta aldrig en person förgivet. Och låt aldrig en person bära dig av fel anledningar.
Vi kan göra en jämförelse: när man ligger ner på marken, och man är för svag för att resa sig, så kommer det någon med ord och värme som hjälper dig upp. Först upp på knä, sen stående. Och när du står där, och provar dina ben för första gången på riktigt länge, sådär så att du fortfarande svajar lite. Då går han. Då försvinner värmen och orden, och du får stå kvar själv.
Du möts av skitsnack och någon som vill se dig för någon du inte är. Det är då man behöver någon att hålla i handen, så att man blir stadig igen.
Sen kan du stå Själv. Vet du hur mycket man växer som person av det? Kunskapen av att kunna stå där själv. Hoppa, snurra, springa. Själv.
Nu står jag själv.
Och det finns inga personer jag hellre vill dela glädjen med, än just Er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar