jag hör skriken bakom stänga dörrar.

jag föll från en klippa inatt, och jag föll handlöst. Men marken kom aldrig.
Istället så bromsades fallet och jag stog i en betongbyggnad. Där bakom gallren fanns minnen från förr, och dom skrek och skakade i gallren. Men jag bara stog där.
Jag mötte dem inte, men jag påverkades inte av dem heller. Jag hör steg i en korridor, de är steg jag känner igen, det är arga steg. Då vänder jag och går.
Jag vänder ryggen till rädslor, till gråt, till ångest, till allt som finns bakom ärren.

Det är molnigt ute, men uppehåll.
Jag går.


i fell in love with my sorrow
but i rather be heartbroken
than this