Jag har dödat dig.
Jag försöker varje dag, att döda dig. Förgöra dig totalt, det du en gång var. Man glömmer dom som dör, man lämnar dom bakom sig. Jag kommer aldrig vända mig om efter dig.
Men jag vänder mig om efter dig, som räddade mig.
Ett sådant pateiskt ord, rädda. Men du gjorde verkligen det. Filip. Vad hände med det som vi än gång var?

Vad jag vill nå, jag nå dig. Då kan jag slå dig riktigt hårt. Det skulle du behöva.
Livet är något man ska vara rädd om, som jag så barnsligt skulle uttryckt mig. Sådär barnslig som jag alltid kommer vara.

Någon gång ska jag fly, bort. Springa och inte höra av mig på flera månader. Sånt går ju inte för sig, och jag ger så jävla mycket fan i det som man kan. Jag har förkroppsligat allt man inte får i min familj. Sånt som inte passar sig.
Jag hatar ramar. Sånadär man måste hålla sig inom. Jag hatar dem.