nu sitter jag och lyssnar på indie medans jag funderar över vart jag kommer hamna. Jag upplever life-boxes-fenomenet och det känns. Det känns dels förväntansfullt och nervöst, dels ledsamt och tomt. jag lämnar hela min trygghet för att skapa mig en egen, och jag har aldrig varit särskilt bra på det.
Så medans tårarna dansar nerför ansiktet vet jag inte om det är av glädje eller sorg, antagligen båda.
om John Blund finns, så vill jag att han ska hjälpa pappa ett tag, för han har glömt hur man somnar. att jackan fastnade i sågen, får blodet att stelna.
jag vågar inte ens tänka mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar