Svullna tårar.

Erik.
Jag vet inte vad jag ska känna, vad jag ska säga eller vad jag ska göra. Allt är bara ett enda stort svart hål. Det enda som gör det möjligt att överleva är att du har det bra nu, nu har du frid.
Jag tror inte på gud, eller på någon sådan övermakt, men det går inte att förstå att du är helt borta, det går inte att tänka så.

Alla dagar, lektioner och stunder med dig, visade mig vad lycka var. Du hjälpte mig inse att det kan vara kul att gå i skolan, att känna sig trygg med vuxna människor.
Som man mamma sa, du har verkligen varit en pusselbit i mitt liv, i Fridas liv och i Jonas liv.
Att se din familj var jobbigast, tanken på hur mycket lycka du hade kunnat ge dem ifall du hade stannat.
Livet stannade, tårarna brände och illamåendet växte. Att stå vid din kista var helt, helt jävla absurt. Jag ville bara lägga mig ner bredvid den och gråta tills jag spydde och tyna bort.

Men nu måste jag stå upp, alla måste stå upp, gå vidare och klara det här. Jag vill skriva dig tillbaka till livet, skriva på varenda yta på jorden. Jag hade antagligen bara skrivit trams, sånt trams som jag kan.

Jag minns dig med kärlek och glädje, för det var det du gav mig.