it's always at least ok.
någonting hände idag. en sjö av trötthet, en avgrund av samvetskval och oroskänslor slog till mig hårt i magen. kanske var det helt plötsligt vissheten om att en annan del av mitt liv börjar nu? och jag vet inte om jag är beredd att lämna den? känslorna sitter alltid på utsidan. mammas lukt och värme överrumplar mig alltid. som om jag tvingat mig själv att ta farväl av den.
hur fruktansvärt rädd jag är för ensamheten. hur jag skyr den med levande ljus, värme, musik. ibland tårar. jag försöker fylla min vardag med samtal, pyssel, någon slags aktivitet. fast egentligen borde jag sitta här och försöka få ur mig rastlösheten. antagligen försöker jag övertyga mig själv om att jag inte behöver det här längre. hur stark och självständig jag blivit. såren finns fortfarande kvar, även om man tar på sig kläder och försöker gömma dem. egentligen borde jag låta alla läsa den här bloggen. visa vad som kryper innan för mitt skinn. jag behöver någon som dödar alla de små parasiterna jag inte blir av med.
jag måste ta mig i örat och göra något åt det. JAG. BARA JAG. JAG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar