Braindead?

Jag gnuggar nu mina få hjärnceller så mycket jag kan för att försöka producera en tenta. Det går, inte så, bra. Kaffe plus magkatarr är inte heller så bra. Men, vad ska man göra när livet är hårt?

Jag vet inte, men det känns som om jag har fastnat i att skämta om att livet är hårt och jobbigt. Livet är inte hårt och jobbigt, jag är lat. Faktum är att jag har accepterat det så mycket och länge att jag nu börjar ta det som en ursäkt. Hade jag haft ett amputerat ben hade jag använt det som en liknande ursäkt. Det värsta är sen att jag förväntar mig att alla ska tycka att det är okej. "Jag kan inte komma på idrotten idag för jag är extra lat idag.." Idrottsfröken: "Okej Sandra, hoppas det känns bättre nästa vecka!". Hade inte det varit underbart?

Tillbaka till verkligheten: analysera industriella revolutionen. Jiho!