När man ser något falla till marken. Något ömtåligt och vackert, hur man drar efter andan och vågar inte andas. Man försöker sopa upp alla bitarna, kanske går det att laga, kanske inte. Nu ligger jag på marken och försöker förbrilt hitta bitarna som sprungit sin väg. Jag vill laga det som gått sönder, bitarna finns. Det är bara några som fattas.
Min själ går sönder, så mycket så det hörs. Jag blir vaggad i mörkret av mitt dunkande hjärta. Det bankar så hårt, som om det försöker hålla sig vid liv men får inte plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar