Så mycket tankar så lite tid, så mycket hinder. Impulser slår mig i ansiktet hårdare än vad du någonsin skulle kunna göra. Väck mig. Gör så att det gör ont. En värk som inte går att bota, som gräver sig djupare in i bröstet. Punkterar en lunga.
Rädsla som skallrar i skelettet. Rädsla som kräver din starka självkänsla i byte mot liv. Vilket liv? Vart är det mina fötter för mig, någonstans dit mina händer inte känna sig hemma.
Snälla låt mig slippa det här. Snälla, för en gångs skull! Jag måste alltid kräla i leran vid dina fötter eftersom din vilja tvingar mig på knä. Är viljan min? Eller din?
Ett viskande skratt. Kom aldrig tillbaka.
Snälla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar