jag kan bara inte lämna dig ifred, som en sårskorpa som man måste klia på. du ger mig någon enkelhetskänsla du själv inte verkar förstå. genom psykologisk sjunker jag till att sitta och stirra in i väggen nivå, verkar som om jag hamnar i en överdimensionell värld där jag ser flera versioner av mig själv. jag kan inte välja vilken dimension som kommer hamna i verkligheten, det bläddrar fram och tillbaka av sig självt. imorgon? nästa vecka? fyra år? för alltid?
sömn verkar åter igen vilja droga ner mig till en fruktansvärt låg nivå. en nivå där man bara gungar huvudet och skrattar åt livets ironi. hjälp, det låter ju sjukt. låter som det brukar göra. känns som det brukar göra på kvällen. en alldeles för stor värld för en alldeles för liten tankebana.
i got nothing for you to gain
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar