Madicken.

Jag måste bara känna livet i mig. Det var så hon sa den där lilla flickan. Något som är så sant att jag ryser varje gång jag säger det högt. Men igår kom jag på skillnaden mellan den gamla verkligheten och den nya. Man behöver inte vara olycklig för att känna livet i sig, även om det för mig är den känslan som alltid varit mest verklig, mest påtaglig.

Jag lämnar din bekanta röst bakom mig nu. Tillsammans med ångest, gymnasiekorridorer och teenage wastelands. Tillsammans med osäkra löften, snefyllor och blyga händer bakom ett träd. Tillsammans med tentor, redovisningar och projekt.

Nu är jag centrum of the universe. Tyvärr handlar allt om mig nu. Och adrenalinet i ådrorna har aldrig varit renare. Pur lycka. Pur frihet.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH