Jag vet inte varför vissa ord rymmer ur mungipan i närheten av dig. Finns ingen förklaring, ingen anledning. Det är nog bara svaghet. Kanske någon smutsig form av hänförelse. För jag kan ju inte sluta.
Vårsolen lös varmt på mina mörka månringar under ögonen. Jag log och drog täcket över huvudet. Förnimmer fortfarande din lukt på kudden. Suck långt nerifrån. Drömmer oroligt om fotsteg och tassande bredvid min säng. Ingen där.
Vad är det som händer mellan oss, det där mitt i mellan, som jag vare sig vill eller tänker tillåta mig att tänka på. Och vem lurar jag? Inte det den där känslan som kastar sig mot halsgropen iallafall. Du får mig alltid att skratta. Hur mycket kan jag ge för det?
Har storslagna planer om att föreviga känslor i bläck imorgon. Det ska vara ruskväder och tänker att jag kan behöva lätta upp stämningen både för min hud och för allmänheten. I slutet av mars, då jag fyller år. Då är det ännu mer storslagna dåd inplanerade. Nippertissor i magen. Hihi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar