atombomb.

Jag hatar verkligen sjukhus.
Helt utan att överdriva får jag panik när jag går in genom dörrarna och känner den där rena, sterila lukten, alla stressade sjuksköterskor och bleka och rädda föräldrar.
Jag låtsades hamna på efterkälken och svimmade. När jag ser min syster känner jag att jag nog mår illa på riktigt. När jag ser hennes mage, hennes kanyl i armen och hennes blanka ögon håller jag på att svimma igen.

Jag ska sluta sova, för allt det här äter upp mig. Det är så sjukt svårt att förklara, så jag förväntar mig inte att ni ska föstå. Det är okej att skratta åt det.
Att drömma ungefär varje natt, att du är psykiskt sjuk på riktigt undrar jag vad min hjärna vill mig egentligen. Rösterna har faktikst nästan försvunnit. Men det här är värre.