Idag pratade jag med en kille i min klass. Han är nästan aldrig i skolan och jag har sett hans sår på armarna flera gånger. Nya som gamla, likaså en massa ärr. Jag skulle gå med honom ut och röka och han kavlar upp armarna. Det är så kallt ute att det blir ett moln när man andas.
Jag orkar inte tassa runt och snegla som så många gör, jag bara frågade varför han gjort dom.
Jag vet att han har det jobbigt med sin flickvän, men inte så mycket väl.
Då berättade han en massa saker. Sådana där saker som man känner igen så så så väl.
Han käkade hur mycket antideperissiva som helst och skulle få ett nytt recept på starkare tabletter idag. Han har blivit utvärderad av deverse människor, så som jag drömmer marddrömmar om.
Att jag ska sitta i ett kalt rum, det luktar sjukhus, och sen ska jag berätta för en döv tant hur dåligt jag mår. Han berättade hur hans hjärna tränger undan vissa saker som hänt. Den vill helt enkelt inte inse det. Det var som om han stog med en spade och slog den rätt över knäskålarna på mig. Det slog mig precis sådär hårt och det gjorde precis sådär ont som slaget med spaden skulle gjort.
Helt sinnes. Är det så jag har det? Ja.
"hjärnan tränger undan händelser eller information som den inte klarar av.."
Han kallade det att han "försvann". Jag kan "försvinna" i en hel dag. Vad ska man göra då?
Är jag "stark" eller bara dum i huvudet för att jag inte fixar antideperissiva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar