har du någongång kännt såhär när du vaknar på morgonen att idag ska jag försöka hålla humöret uppe, idag ska jag antstränga mig för att göra någon glad och sådär?
det gjorde jag idag.
men när jag ringer dig är det som om att det plötsligt transporterades en sten till min mage.
jag har med en gång på ditt tonläge eller vilka ord du säger, vad du tänker svara eller hur du mår.
och jag orkar inte anstränga mig mer, förlåt men det är faktiskt lite upp till dig också.
även om jag försöker och klättrar på den där stegen som tar mig upp, så ramlar jag alltid några steg bakåt.
orka att jag är så jävla fjantig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar