Vattenkammad farfar och blåst.

Idag har jag fikat med farfar och farmor. Farfar här alltid skjorta när han kommer hit och farmor läppstift. Det hugger i hjärtat när de börjar prata om att "passa på att leva, innan det är för sent". Återigen gör sig döden påmind.
Kanske är det så att när man väl har börjat se döden, ser man den hela tiden?

Jag kan inte rymma från mig själv längre, och jag har kommit fram till att det är bra.
När jag känner något, gör jag det. Jag kan skilja på varje känsla. Förut drog jag alla över samma kant och alla känslor vad dåliga. Kanten var brant men den planar nu ut.

Nu när man har chansen, så ska man komma ihåg att släppa in solen.
Den är fin, det är världen som är grå.