Regnet kommer aldrig sluta.

Nej, inte här.
Kan man vara främling i sitt eget hem? Jag vill inte möta era blickar. Medans era hårda ord trillar ner över mig som ett regn räknar jag plattorna på golvet. Varje gång jag säger något vänder ni det till ett skämt, som om jag inte borde tas på allvar. Varför gör ni så?
Hela tiden håller jag andan era steg kommer närmare min dörr. Man ska inte vara rädd i sitt eget hem.

Om nätterna målar jag upp bilder i taket om hur livet var då ledighet var en självklarhet. Om hur framtiden såg ut. Men endå är det sista jag tänker innan jag somnar fasor över morgondagen.
Det är värre att vara hemma än i skolan.

Jag hatar det här. Era gnagande skratt eller skämtsamma lösningar på mitt liv.
Jag vill bort från det gär 142 kvadraten och slippa känna lukten på månader.

Min allra käraste syster. Bara du får mig att återvända.