Med hostan kommer ångesten om att inte kunna andas, att kvävas stundvis. Då tänker jag på mig, man får ju inte glömma egot. Jag vill bara att det ska vara jag som står mittemot och säger åt Mig vad som är fel med mitt liv, inte någon annan. Inte någon falsk verklighet, inte några falska vänner eller en falsk familj. Det ska fan vara jag.

Innan man har passerat allt det falska är det jävligt jobbigt. Men man klarar det, om man vill. Vill man inte, går det inte. Ganska enkelt.

Febern är värst på kvällarna. Då man inte vet om man är varm eller kall, om man svettas eller skakar. Imorgon ska jag till skolan, och jag ber solen om regn.