Absolutly.

Nu är det definitivt. Det har hänt.
Mamma och pappas kärlek har försvunnit för långt bort för att de ska hitta den igen. Tårar, så mycket tårar. Och varje gång jag kommer på vilka förändringar detta innebär känns det som om det regnar iskallt hagel över min rygg.
Vår familj, vår fina familj. Vi som kunde skratta och skoja om allting.
Men jag har någonstans vetat att detta kunde hända.
Vart tar vi vägen nu?

Men jag vet att det kommer alltid något bra ur något dåligt, alltid.
Jag tycker om det ordet, det känns tryggt och försäkrande. Vi kommer alla lära av denna tragedi. Mamma och pappa kommer fortfarande att prata, ses och träffas.
Det är inte bara ett stup.
Det är inte bara helvete.