Ibland är man ett timgals. Sanden har runnit ur och hamnat i botten, då behöver man sova tills man vaknar och se till att få vänt på timglaset igen. Jag känner en så oerhörd längtan efter Våren. Jag behöver känna liv, höra liv, se liv.
Se allting vakna och känna doften av vad livet handlar om. Att planlöst kunna vandra över mossa och myrstigar och känna att man hör hemma.
Jag drömmer om löften om förändringar och mod. Det handlar bara om mod.
Jag måste lära mig att knyta samman flera liv till ett som jag hinner med.
Flickvän, dotter, syster, barnbarn, studerande.
Hej sömnlöshet.
Jag längtar efter björkarnas sång, efter en sovsäck från 60-talet och
att se solen gå ner över ett varmt landskap.
Låt mig färdas framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar