Efter en uppfriskande tre-timmars depression är jag nu på väg upp igen. Jag känner mig som en tragisk uteliggare som har blivit bortglömd av världen. Jag är fast i uddevalla med mina cigaretter och en obetalbar sexlust. En bitterhet som jag skäms över, även om det bara är jag som märker av den, har vuxit sig stark. Att vandra runt på 30 kvm i fissolkiga pyjamasbyxor och dricka sjukliga mängder kaffe känns, inte så bra. Är jag närmare 40 än 20?
Kärleken faller sönder framför mina fötter och jag gör ingenting för att hindra det. Jag står handfallen och tittar på. Vad kan jag göra? Ifall jag bara visste. Jag vill sova och läsa bort mitt liv. Istället springer jag runt i lokaler som luktar äpplemos och morötter och håller snoriga barn i handen. Det är mycket bättre att sjunga Lilla Snigel med en norrlänning än att plugga tex. historia. Men det är ensamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar