Solen gör ett tappert försök att värma upp min själ. Det går ganska bra. Men det skrämmer mig hur snabbt man skaffar ett skal. En fasad som är lika vattentät som kakelfix. Jag lyssnar på musik och på röster som påminner om din, så att det kännas som om du är här. Så att det känns som om någon är här.

Jag blir förvånad över hur jag reagerar och hur jag värjer mig. Förvåning över hur livet gör som det vill. Jag kan stå och skrika och slå, gråta av förtvivlan, skratta av renaste lycka och livet bara hånfullt tittar på och slår vad med ödet om vad som kommer hända. Har man någonsin ett val? Är man sitt eget val?

Jag vill inte sakna dig. Det gör att jag saknar dig. Värj mig. Håll mig.