Börjar bli bitter på riktigt. Ordet har en sur eftersmak och gör att faller tillbaka i deppig musik och destruktiva tankar. Jag gillar det faktiskt inte. Känner mig inte hemma. Börjar väl i alla fall återgå till någon slags sinnesfrid. Trots att hela min vardag rivs upp som ett sprucket blixtlås och ingen frågar mig längre hur jag mår.
Det är konstigt att vara verkligt ensam. Att bara ha sig själv att skylla. Ett av mina favorituttryck om mitt liv är att vända ut och in på det. Och återigen, så försöker jag vända ut och in på det. På mig. På allt. Jag vill verkligen bara kunna lämna sådant bakom mig som inte bör beröra mig. Men det kan jag inte. Tänka mer Tao. Men jag lämnar ingenting bakom mig, jag lagrar det, låter det sakta bryta ner mig.
Jag överlåter mig i drömmar om ett enklare liv. Ett varmare liv. Men jag kan inte ens känna lite förhoppningar om att det kommer inträffa. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar