Jag har plågsamma skrik i högtalarna som river lika hårt i halsen som i bröstet. I det där självförtroendet som så hade behövt omtanke. Uppmuntran. Men får inget. Jag försöker vara objektiv. Inse att det var faktiskt detta jag ville skulle hända från början. Ställa om sig från det där som var så kul, till något tryggt, till något som är det jag egentligen behöver.
Vad är det driver mig egentligen? Jag har så svårt att tro att det bara finns ett svar på den frågan. När jag i vissa stunder inser hur mycket jag går på mina knän, ljuger för mig själv och vill egentligen bara slänga sig vid mina vänners fötter och gråta själen ur mig. Min själ vill ut ibland. Det kan vara så svårt att få den att stanna.
Vissa dagar kommer allt att gå bra. Vissa dagar kommer vara som den här. Men vissa dagar kommer vara som den där kvarten inatt. Jag måste inse det. Förstå det. Förbereda mig på det. Det livet jag hade är försvunnet. Ingenting att göra åt.
Låt melodier föra bort din gråt innan den hunnit överfalla dig. Låt dig följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar