Jag vet inte riktigt vad som händer just nu. Känns som om jag står framför världens största bildskräm och verkligheten på den spolar förbi i ultrarapid. Illamåendet tränger i halsen. Jag vill bara inte. Längtan efter en soluppvärmd balkong med en stor kopp kaffe och en tjock härlig bok fullständigt spränger i huvudet. Stressen har, utan mitt tillstånd, tagit över mitt liv. Mina tankar.
Känslorna har tynat bort. För några dagar sedan lyssnade jag på en låt: when i'm hungover i at least feel something. Och mina ögon for upp i protest över hur sant det var och jag slängde upp balkongdörren på vid gavel. Jag behöver känna! Jag kände hur den iskalla nattluften grep tag om huden. Med ömma stygn syr jag igen mig själv, men till vilket pris? Att jag förvandlas till en själlös skugga som drar fram genom tiden, nej! Nej!
Nu ska jag försöka fortsätta vara produktiv utan att få andnöd och depressionsattacker. Men jag har er. Som håller mig sådär hårt med eran kärlek att jag känner den vart ni än är. Ni. Vi. Eniga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar