Och jag föll. Ner i andlöshet och feberyra. Var är sömnen när jag behöver den? Bedöva mig från det här och ta mig till havet. Till den där trygga avgrunden som öppnar mitt sinne och fyller det med lugn.
Jag fyller mitt huvud med lögner och skrattar åt min egna dumhet. Det går inte att ignorera det. Lev med den.
Du ventilerar mig. Utan ord så ger din värme mig lugn. Jag känner mig helt slut varje gång vi säger hej då, all min ilska är borta och du har tagit bort all negativ energi. Jag blåser upp mitt hjärta med stearinljus- och tedoft och lutar mig tillbaka mot världsaltet. Naturen gör så fina mönster.
1 kommentar:
Skicka en kommentar