Och hjälp jag exploderar och du är verkligen inte här. Dina händer kramar bara saker som kan dö och detta vet jag inte vad det är. Min panik mynnar i din nacke. Min rastlöshet vrider sig i kramper medan du är fullständig. Orden flödar ur fingertopparna och hjärtat hoppas och skrattar åt alla dumma förhoppningar. Leker jage med förnuftet och försten fram kommer brinna upp.
Jag ser dina ögon i allt lugnt jag kan uppbåda i kroppen och vem ljuger jag för? När låtsades jag höra din röst i mina hörlurar senast? När la du din hand på min axel och nervösa känslor lekte i dina mungipor?
Allting är längesedan. Din varma närvaro känns inte längre bakom mina öron och känslor utan mål letar inte längre fram skratt ur min kropp. Det här skalet jag befinner mig i är inte bekvämt, inte mitt. Jag vill känna. Utan adrenalin i ådrorna dör jag. Hjärtat kan inte andas, får inte plats i kroppen. Behöver ändlösa ängar och sjöar fulla med avgrundskänslor för att över huvud taget överleva.
Du gav mig liv. Sånt kan man inte bara åka hem med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar