Aeon

Och vart ramlar livet utan mig? Jag undrar bara vart alla sorglösa, orkeslösa och lata dagar tar vägen. Dagar där tankeverksamheten snurrar runt mina fötter. Inte högre.

Dessa toner som jag verkligen förlorar mig i. Vart är du? Du skriver låter, älskar, andas någon ANNAN stans. Fantasibilden av dig räcker ut tungan. Jag ligger så lågt.
Det är ensamheten som skapar det här. Alltid likadant. Ansikten röster känslor luft lögner lycka. Allt spelar i samma ord.

Tårarna befriar det som annars är så gömt och inlåst. Sårbarheten letar sig ut ur mina händer och jag hoppas du är hel. För det är inte jag. Det är utmattande när energin läcker ut genom alla sprickor. Utmattande att alltid stå själv med ett fåraktigt flin smetat mellan öronen och trycka in tårarna tills man kommer till hissen. Patetiskt att utsätta sig för ont. Ont.

Hör inte av dig mer. Snälla.