Ståtliga pianon lyfter och tillsammans med känslorna trillar tårarna tungt. Landar. Exploderar. Och som om det inte vore nog har månen gömt sig. Den vill inte förknippas med det här. De kala trädgrenarna som trånar efter värme. Nej. Det finns ingenting över för dig.
Du tonar ut. Jag blundar. Stanna alltid här, i mitt andetag, i den sista tåren. I ögonvrån försöker jag ljuga dig rakt i ansiktet. Men jag är inte bra på att ljuga. Den aggressiva lusten att Ha dig. Jag slåss för att det är befriande. Tryggheten när handen tar emot, en reaktion. Jag förlorar mig själv när jag tänker på det.
Jag kommer sluta som dig. Jag kommer aldrig sluta som dig. Aldrig. Och jag tänker slåss för det, för alla timmar som runnit mellan mina fingrar i panik på grund av dig. Inte ofta är jag arg, eller ledsen. Men den avgrund du skapat på min kropp kommer aldrig helt försvinna. Inte ens en skicklig rymling som jag kan förfalska ett minne. Ett stränginstrument, och jag gråter igen. En epileptisk sorg som krampar sig igenom min hjärna. Nervcellerna skriker, flyr. Jag tänker inte ta del av det här.
Jag pratar hela tiden om att fly, men jag har ingenting att fly ifrån. Det är bara jag. Har väldigt svårt att ta in att detta helt plötsligt ska föreställa mitt liv. Ett eget liv. Samtidigt skämtar vi om andra liv. Som ska mynna i våra gener. Helvete. Fattar ni inte? Vi är nu. Inte sen, inte flera. Jag är inte flera, jag är en. Förvirrade drömmar som trasslas ihop med mitt skeva psyke. Aldrig några problem. Skapa dig dina egna ärr. Jag vandrar redan på mina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar