Det gjorde jag. Jag omfamnade och kysste solen vid en damm av frusna drömmar. Jag såg luften glittra av allt vemod och log mot allt som aldrig kommer igen.
Efter mig blir det svarta avtryck. Avtryck universum vrider och vänder på. Jag försöker ju hjälpa till. Men jag känner inte till formen, famlar runt kanterna men får inget grepp. De rosblad du plockade och la i dina fickor, för det mjuka känslan, har torkat fallit isär. I dina fickor finns bara ludd och en avlägsen lukt av sommar. Jag vill också värma min hand där.
Att ligga på ett golv, se dimman krypa in genom fönsterlisterna, och spegla ett tomt hjärta i skenet från en gatlykta. En söndagskväll med en klump i halsen i Göteborg. Staden där jag fann. Mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar