En ogenomtränglig dimma vandrar långsamt mellan husen. Som om den vore berusad, ensam och helt planlöst utan mål. Den är fridfull. Den är frustrerad.
När naturen tvingar en att inse att man inte har någon högre makt, att den fortfarande har det sista ordet, då känner jag mig alltid lugn. Omhändertagen.
Jag ska vandra gator idag, med dimman, planlöst. Lyfta på locket i te-affärer och drömma om Grekland. Snart vandrar jag dina vitkalkade gator, och drömmer på dina sorgesvarta stränder! Men jag längtar inte längre efter att fly. Det är mer en längtan efter att se, känna, smaka. Annorlunda.
Snart förändras allt igen. Och jag surfar på någon form utav glädjevåg tillsammans med solen, krokusarna och de halvvissnande påskliljorna i mitt kök. I miss my days in Pompeji.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar