Ravelli

Tårna har trippat över rena trottoarer, i skor som är lättare än vinden och i en natt som inte är kall. Himlens blåa nyanser går aldrig helt i svart, ljuspunkten förflyttas hela tiden längs horisonten. Nu behöver jag aldrig ta farväl.

Med ett glas med rött guld mellan fingrarna, pärlande skratt från dom som står bredvid och med mig på frontlinjen, lila krokusar och en visshet om att det även i år kommer bli en sommar. Ibland kan inte ens ord hjälpa mig att ta mig ända fram till en poäng, i detta sammanhanget finns det egentligen ingen. Jag har bara insett att det är upplevelsen av livet som faktiskt är själva livet. På gott och ont. I regn och solsken. Alla de där dagarna som man stirrar på sig själv i spegeln, och vad man än gör ser man överkörd ut. Alla de där dagarna när man är vaken i 20 timmar i sträck, utan att vara de minsta trött. Alla de där dagarna. Om man ska höfta lite, så är jag nu uppe i 7311 dagar. Börjar ju bli lite att bära.

Livet har aldrig inspirerat mig så mycket som nu. Även de där dagarna när hjärnan fått magsjuka, då vill jag krama ur allt liv. Känna ända in i ryggmärgen vad det är som är jobbigt. För då blir nästa dag så mycket bättre..
Det blir alltid som man har tänkt sig, så vad har du då tänkt dig?