Tolstoj.

Jag spenderar lediga timmar, även om de just nu är få, bland väldigt mycket människor. På en parkbänk, bland 100 andra soltörstande bleka invånare i denna vackra stad. På spårvagnen, och lyssna på alla främmande språk och försöka lista ut vad de säger. På en trång uteservering, i en trång bar med öldoft på fingertopperna. Bland kläder, antikvariat och böcker. Och så mycket skratt som trillar ut ur min strupe. Så mycket lycka, närhet och ännu mer skratt.

Får ett stort jättenervöst fjärilsväsen i magen när jag tappar fotfästet bland kurskoder, antagningspoäng, program, bidrag och vägledning. Vågar jag verkligen? Kommer jag någonsin kunna bestämma mig? Nervöst fnittrig och det fladdrar och flyger väldigt i magen. Det kanske är det som fattas?

Mina ögon vandrar just nu bland sidor med ryska efternamn, seder och historier. Nu kan jag läsa minst sju kapitel på rad utan att få det minsta gruskorn i ögonen.
Åh.