weekend

För tre år sedan, då var jag nykär, förundrar över att livet kunde vara bra och precis insett att det faktiskt är bra att äta. Tonåren. De där svåra långa åren. Det känns som ett helt annat liv. Avlägset. Någon gång då som den här berättelsen (bloggen) tog sin början.
Nu stryker mina fingertoppar ytan av nyutslagna blad och det ger mig gåshud. Vitsipporna nickar i sluttningarna och den gula pollenpricken är lika fin som solen. Och det finns verkligen ingenting som är svårt i livet längre. Ingenting som är oövervinnerligt, ingenting som gör mig rädd eller liten.

För fem år sedan, det är så längesen att mitt unge minne redan börjat radera bort den tiden. Då gick jag i högstadiet och kände någon form av hatkärlek till allt. Det var Zaranoff, intensiva nätter, gräl, och vakna ensamma timmar om nätterna. Varenda känsla var livavgörande, man spelade hela sitt liv på samma kort, satsade allt på första tärningskastet. Är outröttligt tacksam att den tiden är över.

Solen, imorgon kommer jag hem.