Nu spelar du på mina revben igen. En bestämd hand om nacken och varma läppar mot käkbenets slut. Det är något med elektriciteten i din hud, den gör så att hela jag vibrerar. När du spänner dina ögon i mina finns det ingen vägg jag kan luta mig mot så att jag stirra tillbaka, irisarna vänder sig bort. Ett så fånigt beteende.
Och ingen i min familj får ens veta att du finns. Förbjuden bortom alla gränser. Förutom mina då. Där är du alldeles redan för långt passerad. Och när jag trodde att jag förvandlats till något materiellt som flöt runt i en grå vardag, utan att känna någonting för något.
När du ligger bakom mig i sängen med båda dina armar om mig. Hårt. Ditt långa hår kittlar mig i nacken. Nä, nu räcker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar