I spun out so far
I huvudets kanaler är det strömt. Och havsströmmarna glimmade helt plötsligt av mareld och varma händer. Efter att min hjärna legat nertryckt i en sjukhussäng, fastspänd och ensam får dessa känslor den att färdas över marken. Mitt hjärta, efter att ha varit nertryckt i en glasburk jag använt som prydnad, trippar som på LSD på så höga höjder att jag får höjdskräck. Och jag älskar att det äntligen blåser riktiga vindar genom mina fält. Att det äntligen hörs riktiga fotsteg i rummet bredvid istället för ekot av någon som för blåste bort.
Det är som en hård karamell. Av polkagris sorten som förr såldes i vackra burkar med guldlackade lock. De räcker i en evighet. Smaken avtar aldrig. Lite så är det med den här känslan. Stoppa in en godis till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar