Jag behöver nya ventilationskanaler i hjärtat. Mina gamla har dammat igen, rostat i skarvarna och tappat bort sin väg. Längs kanterna kryper slagget, alltid närvarande. Ofta försöker jag nog låtsas som om vissa sidor av min rubriks kub till personlighet inte finns. Som om vissa sidor inte går att vrida alla färger rätt. Ibland hör jag fortfarande det där viskande känslorna som gör att jag vill lägga mig raklång på marken, ta ett fast tag om asfalten och skrika. Fylla hålet genom bröstkorgen med så mycket svärta att jag inte kan resa mig. Asfaltera igen hela skiten.
Jag vet inte varför de helt plötsligt bara dyker upp. Och alltid då jag verkligen mår bra. De hittar alltid en oskyddad skarv och sväller som skumisolering på insidan.
För exakt ett år sedan var jag lyckligast. Friast. Allt var så totalt. Och egentligen har ingenting förändrats. Jag försöker växa i de skorna som var för stora förra året. Måla upp en egen karta över vägarna jag tänker gå.
Nu längtar jag efter händer, öl, sol och varma gräsmattor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar