Den här känslan är väldigt olik allt annat. Väldigt olik. Det är inte ett trygghets-behov som jag innan alltid förknippat med liknande känslor. Nej. Detta springer utanför ramarna. Det springer över mina nerver, över mina smilgropar och landar tryggt i mellangärdet där din minsta beröring tar över min kropp.
Lite för hisnande. Lite för härligt.
Du sa alla ord jag ville att du skulle säga. Du gjorde allt jag ville att du skulle göra. Hade det inte varit för att jag föraktade klyschor så mycket hade jag tagit fram de rosa molnen nu. Men jag skippar det. Jag har ju dig istället. "Jag får hålla hårt i dig då..? Ja, du får nog göra det" Att sitta så nära att man inte kan fokusera blicken, dina händer runt min nacke, dina läppar mot min hals. Jag är verkligen helt och hållet förlorad just nu. Och jag vill inte göra någonting annat än att skratta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar