Orden kommer så lätt ur din mun. Medan jag måste anstränga mig något fruktansvärt för att forma dem. Sen att säga dem högt. Sen att inte börja flåsa och bli svimfärdig av ansträngning... Men du sa dem. Jag sa dem.
Och nu åker jag. Men det ska bli skönt. Mitt hjärta som inte har slagit i sin normala takt på alltför länge, känner ingen hunger, inget behov av att sova. Nu får jag en rast. Även om jag vet att hela min kropp kommer skrika efter ditt namn. Men jag har börjat acceptera att du har krupit in under min hud, att jag inte kan bli av med dig nu. Du har trasslat in dig.
"sakna mig lite?"
"det gör jag redan"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar