Det är så här, vackra människa, att du har allt vid dina fötter. Dina begränsningar är tyngdlagen och tiden. Sen löper du fritt, linan ut och världen runt.
Jag har begränsningar. De är inte många, men de finns, och de är begränsningar jag aldrig kommer kunna göra något åt. De kommer äta mig inifrån, vävnad kött leder nerver, de kommer brytas ner till en hård massa. Och jag kommer ligga på en sjukhussäng, ensam, och inte kunna ta mig någonstans. De kommer höras ekande steg i korridoren, mina ådror kommer vara fyllda av smärtstillande och jag kommer skrika skrika skrika.
Allt jag gör måste bli av, för gör jag det inte nu får jag kanske aldrig den chansen igen, tiden flyger som fjädrar från min kropp. Enkelt och okomplicerat. Medan jag står och skriker åt den att lägga av, stanna tiden då för helvete, ge mig en chans. Spelar ingen roll hur hårt jag slår mitt huvud i väggen, hur snabbt jag springer fram mot ett stup och tvärnitar alldeles vid randen. Slöseri.
Tids nog kommer det bli oundvikligt att ta tag i det där. Anpassa. Men det är inte inte inte inte inte nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar