what remains?

oh my mind is fucked up, god know, god don't know

Och trots att verkligheten är len som sammet under mina fötter, vet jag att vi inte kan vila än, vi måste fortsätta gå. För annars kommer flodvågen att komma ifatt och svepa iväg det vackra liv som vi skapat tillsammans. Det finns fortfarande röster som skriker i skarvarna mellan kärlekskapitlen. Du vet att det måste bli på ett visst sätt. Och det är upp till dig. Du måste sätta den ena foten framför den andra.
Jag lovade och sa att jag inte tänker vänta i evigheter. Det tänker jag inte heller. Så trots den överjordiska kärleken. Jag kan tänker inte svika mig själv, det tänker jag bara inte.

Känns bara som om ditt bakåtlutade huvud och slutna ögon inte inser allvaret i detta? Din släpiga röst som ger mig samma svar om och om igen. Ord och handling.
Jag vill inte att alla fördomar om dig ska stämma. Utan att ansiktet du nu bär klär dig bättre, att det är Du, och att du verkligen menar alla de ord du stoppar i mina öron, nacke och händer. Snälla säg att du menar det.
Annars kommer den här jävla karusellen börja om igen, och du vet hur illamående jag blir av karuseller.