Ja. Min hjärna fungerar ungefär såhär nu: man sitter och läser en bok, balanserar den i knät och sträcker sig efter temuggen, så ramlar boken ner på golvet och slås igen. Man plockar upp den, minns inte på vilken sida man var och får läsa om samma kapitel igen. Och igen. Och igen.
Jag lyssnar till och med på samma låt som när jag skrev förra inlägget. Mycket är bara samma. Och det är väl det som är problemet. Varje dag vaknar jag med orosmoln som brottas för glatta livet med mina kärleksdjur i magen. Jag vill ha ändring. Jag vill att det ska ändras nu, det är dags, väntar inte på någonting längre. Mitt liv tar en radikal vänding när månen har snurrat något varv, så varför kan inte ditt också göra det?
Känslorna fullkomligt exploderar i min bröstkorg. Bankar och slår. Orsakar stora jordbävningar som gör att jag får ont i magen och huvudvärk.
Arg, ledsen, glad och kär, sprallig i vinterkylan, frid, lycklig, orolig, ledsen.
Som jag sa, denna berg- och dalbanan gör mig inget gott. Och inte dig heller. Men det är du väl för stolt för att säga högt.
Jag smyger runt bakom ridån och nynnar på pianoballader och skriver önskelistor. Med mörkret kommer mycket som jag älskar. Och mycket hjärnmonster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar