Du vänder bort blicken. Och den är hård som ben. Den ger mitt hjärta ilningar medan mina ögon stirrar tillbaka. Försöker väcka den tickande bomben som rullar runt i hjärnbalken men jag får inte tag i den. Tårarna som river som sand bakom ögonlocken. Jag vill vräka ur mig all denna ångest. Ångest som gnager sig fram i benmärgen. Äter sig upp längs ryggraden. En hunger som alltid slutar i mitt huvud.
Jag är trött på den. Vill lyssna på vad du säger, utan att ha ett hånleende på näthinnan och vara övertygad om att du ljuger. Jag vet att du inte gör det.
Vissa dagar kan jag bara inte hålla vågskålarna i schack. Du måste låta mig ha detta. Du måste älska mig villkorslöst dom dagarna också. Hålla mig hårdare, kyssa mig längre, vira dina fingrar mellan mina och hålla dom där. Längre. Längre ändå. De dagarna är min själ ett öppet, varande, sår. Varet fräter upp huden och gör såret större. Dina skratt väller som var ur din mun. Vill sätta mig ner på marken och trycka handflatorna så hårt det går om hörselgångarna. Skydda dem.
Du måste vara plåstret istället för infektionen de där dagarna.
Och jag vet att det är för mycket begärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar