Det är en dag, varje dag. Jag önskar så att min hjärna ibland kunde vara lika logisk och självklar som månens cykel. Att ha sin bana och inte behöva grubbla över vad som kommer hända, aldrig behöva grubbla över det. Men då hade jag säkert, tids nog, börjat känna mig inträngd i det mönstret, velat förändra och springa och slåss för att känna adrenalinet pumpa. Sen hade jag varit tillbaka på ruta ett igen.
Så nu, nu tänker jag sluta att avsky känslan av att alltid vilja fly, alltid vilja ändra, förhindra att rötterna rör sig för många jordlager ner. Nu tänker jag omfamna den och leda över den, med dyra skinande kopparledningar, till saker som jag vill förändra. Simpla saker. Som att möblera om i bokhyllan.
Jag låg bredvid dig i en för liten säng. Paniken rusade i varenda millimeter i min kropp och tårarna rann från ögon som vägrade blinka. Och förödmjukelsen.
Men jag inser, att detta är ett kapitel i min instruktionsbok du måste läsa. Det är verkligen ingenting bra, och jag skäms och blir generad när du sen vill prata.
Men jag inser, att du älskar mig ändå. Och det måste du, för utan dig vill jag aldrig mer stirra månen i ögat och känna mig liten. För med dig, så är jag helt enkelt hel. Och det är svaret på varenda ekvation jag någonsin måste ställas inför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar