om jag säger, att jag vill älska dig på riktigt?

Du har dränerat ut varenda livsviktig ork ur min kropp. Jag stod i köket med darrande händer och tårar som av utmattning lämnade kroppen. Du satt på soffan och stirrade in i väggen. Jag hade kunnat sitta bredvid dig och gråta och du skulle ändå bara ha tittat på mig, som om jag var genomskinlig, och sagt "vad?".

En klok människa sa en gång, att jag vill inte att du ska veta, men jag ber tyst, att du ska förstå att jag är en överlevare. Den lilla meningen trippade på lätta fötter rakt in i mitt hjärta och jag snyftade högt av lättnad. Lättnad av att inte behöva stänga in allt längre. Att du bär ditt huvud lika högt som mig och försvarar fågeln i ditt bröst med samma våld som jag.

När du vänder bort blicken är det som att du slänger igen dörren till ditt medvetande i ansiktet på mig. Du måste förstå, att jag läser dig bättre än du tror, jag är inte dum. Men jag vill inte döma, inte ta dig för givet. Jag vill att du ska komma till mig. Säga alla orden jag redan läst i dina ögon.

Detta är det mest hjärtskärande jag någonsin upplevt. Kärleken har inte dött, den är i allra högsta grad levande. Det är som att bli levande flådd. Det gör så jävla ont.